Känns som denna blogg börjar bli en liten klagomur, eller ja mur, vet inte var jag fick det ifrån, brukar man säga så? Fast nä, jag är inte en person som klagar, men ibland måste man också få uttrycka det negativa som man känner, annars lär det inte bli så bra.

 

Jag sprang igår och kände av min vad. Löpning är något som skulle kunna hjälpa mig att klara mig utan dans, så jag hoppas att det bara är tillfälligt. Att få springa, känna sig stark, höra sina egna djupa andetag och känna hur man för var och en av dem blir starkare och starkare. Att springa och inte tänka på att man springer, att känna att man orkar mer och mer för varje gång. Om jag inte får det i sommar, vet jag inte vad jag ska göra av min träningsnarkomani. Dramatik, nä jag kommer väl inte dö, men det hade varit bra.

 

För att liva upp oss lite, jag har ju alldeles precis lämnat in min sista inlämningsuppgift under hela gymnasiet. Det har varit åtskilliga sådana, och om jag tänker efter så har jag utvecklats så jäkla mycket under denna tid. Men nu är det slut på analyserande, även om jag nog för evigt är dömd, eller lottad, till att analysera det mesta. Så nu kommer jag i alla fall ha överflöd med tid över. Inga studier och inte dans 12 gånger i veckan. Måste kanske skaffa mig ett nytt intresse nu i sommar. Ska då i alla fall ta igen all den tid då man inte hunnit med att vara med vänner för att man haft så mycket att göra. Blir en hel del jobb också så jag ska nog hålla mig sysselsatt.

 

Har aldrig lyckats såhär bra när jag får blogg-ryck. Kanske blir något lite mer långvarigt detta då. Kanske