Jag tycker egentligen inte om att blogga. För det jag skriver blir aldrig tillräckligt för att beskriva det jag tänker eller känner. Men nu bryr jag mig inte, för jag orkar inte. Jag har startat ett flertal bloggar för att sedan sluta skriva på dom eller byta. Det börjar alltid med en känsla som jag inte vet vad jag ska göra av. Det är en jobbig känsla samtidigt som den motiverar mig. Den får mig att vilja göra, vilja skapa och uttrycka mig. Jag försöker få utlopp för det här och skapar en blogg. Det blir bra för stunden, innan jag lessnar. Att jag just nu skapar denna blogg, skulle jag gissa beror på min abstinens för dans. Jag är så sjukligt beroende av dans och har inte fått dansa på ett antal veckor. Dansen motiverar mig, får mig att fokusera på det som är viktigt, stärker mig mentalt, fysiskt och psykiskt. Det stillar mitt behov av att uttrycka mig kreativt, det fyller mig och gör att jag kan känna att jag är den jag är och vill vara. Dans representerar allt i livet och genom den kan man uppleva så mycket. Den kan göra mig glad, ledsen, förväntansfull och få mig att förstå. Dansen får mig att leva. Det enda dansen inte kan ge mig är ångest. Ångest som är det värsta jag vet, det tar den ifrån mig. Och för det vill jag bara sprängas i luften och krama hela världen, för att jag älskar dans så himla mycket.

Vi ser väl vart det här tar oss. För jag vet inte vad jag ska ta mig till annars. Hur brutalt det än kan låta. Men när jag inte har dansen, måste jag överleva på något annat sätt.